Om mig gamla

Det finns en film på mig när jag är fyra äpplen hög och vi är på någon ”klappa-djuren”-gård. Jag springer fram till ett staket där det står två hästar som jag ska klappa. Ena hästen tar tag i min jacka och drar i den, som busiga hästar kan göra. En vanlig unge hade kanske blivit rädd, sprungit till pappa, eller backat, men inte jag, jag fortsätter klättra upp på staketet för att kunna komma närmare och klappa på hästen.

När jag var 6 år började jag på 4H-gård, där fanns två russ som hette Pysen och Lukas. Jag minns mest de dryga äldre tjejerna och att jag en gång blev ledd på Pysen som började bocka och hoppa runt, varav tjejen som ledde sa att ”Äh det där är väl inte så farligt, han slutar snart”.
Jag var inte där så länge.

När jag var 9 år såg jag ett program med hästar på TV och jag bara bestämde mig, jag vill börja rida. Så jag ringde min farmor, som sagt att hon skulle betala det om jag började på ridskola. Sagt och gjort, farmor körde mig till min första ridlektion (om många därefter), där man fick häst på en tavla med utfällbara bitar. Men jag fick inte välja utan farmor frågade hon som var ansvarig vilken häst som var bästa nybörjar hästen, vilket var Lady Papaya. Idag förstår jag att det var väldigt bra att jag fick en snäll första häst, men då var jag ganska grinig på att jag inte hade fått välja mellan alla häst namnen, utan blivit till delad ”Lady Papaya” som stod absolut längst ned i stallet (Papaya blev sedan en av mina favoriter).
På ridskolan red jag fram tills jag var 15 år tror jag, när jag lessnade på att alltid bli tilldelad hästar som behövdes ridas till, med en ridlärare som aldrig sa ett knyst till mig under lektionen, men efter kom fram och sa ”Ja Linda, det gick ju inte så bra idag”.

Men det var inte det enda jag gjorde. Jag började även rida min mammas vänninas shettis, Frida. En envis unghäst som skulle ridas in. Maken till ambivalent och humörhäst har jag aldrig träffat. Hon var sur, envis och grinig. Bytte färg gjorde hon också, på sommaren var hon brun och på vintern var hon vit. Jag red även senare, när jag blivit för lång för Frida, deras russ/nordis korsning Loke. En bastant ponny som när han tyckte det blev jobbigt, bara gick, och träd och buskar fick flytta på sig.

Jag började även hjälpa till på ett arabstuteriet bredvid vårt landställe. Där fick jag lära mig om klickerträning och NH. Hur en hästflock fungerar och att tänka utanför ramarna. En sommar red vi alla barbacka, hela tiden, allihopa. Jag ramlade bara av två gånger tror jag, och det var samma häst, trots att vi galopperade uppför otaliga galoppbackar och ängar.

När jag gick i gymnasiet skaffade jag en medryttarehäst, Cesium. Han var härlig, väldigt speciell häst. Jag hjälpte hans ägare under ett par sommar när hon var runt på utställningar och det var fantastiskt roligt. Jag gjorde i ordning och sminkade hästarna och hon visade de. Under en utställning så hann jag bara ut och se ärevarven hon fick ta med vinnarna för jag hade så många hästar att fixa, men det gjorde inget. Jag hade så roligt.

Under ett par år hjälpte jag till i ett stall i Göteborg, det var mest hästskötsel, men lite ridning blev det. Det gjorde inte så mycket jag trivdes rätt bra att bara vara bland hästarna. En sommar jobbade jag också som stalledare på ett ridläger som höll till på ett stuteri. Det var slitigt men väldigt lärorikt då det även var ett stuteri med inseminering och tappstation.

Sedan ledsnade jag. Inte på hästarna, jag har aldrig ledsnat på hästarna. Men jag red alltid andras hästar, på deras vilkor, som de ville ha det. Jag fick aldrig utvecklas åt det hållet jag ville, träna och jobba hästen på mitt sätt. Och då kände jag att, antingen skaffar jag egen häst eller så slutar jag. Som student, så blev det att sluta.
Åren gick och jag fick jobb och saknaden efter hästarna blev större och större. Jag sörjde att jag slutat med något jag lagt så mycket tid på, som jag kände att jag verkligen var duktig på.
Så en dag bestämde jag mig, jag börjar på ridskola. Jag började på ridskola, och det kändes på ett sätt bra, det var roligt att vara tillbaka i sadeln igen. MEN det var så tråkigt att jobba med hästar som man tvingade in i en form, som man kände verkligen inte ville. Då kom insikten, jag har pengar, jag har faktiskt tid och, framför allt, jag vill. Det är nu den har kommit, stunden, som jag väntat på i hela mitt liv.
Dagen att skaffa egen häst.

Det blev inte den där araben jag drömt om under alla år. Mest på grund av pengarna. Skulle jag köpa en arab skulle jag köpa den hästen jag ville ha, med rätt typ och rätt stam som jag kunde ställa ut och avla på. Den araben låg väldigt mycket högre än min budget. Så istället gick jag tillbaka till min barndomsdröm, en Lukas, en riktig nordsvensk. Kallblod har alltid legat mig varmt om hjärtat, så en nordsvensk fick det bli.

Och vilken nordsvensk sen. Envis, knasig, humörig och specielll. Vissa dagar vill jag bara sätta mig och gråta, andra skulle jag inte sälja honom för alla araber i världen. För att citera Lewis Carroll:

”[…] entirely bonkers. But I’ll tell you a secret. All the best people are”